Hur & var ska jag börja ???
Jag börjar smått tro att mitt liv måste fortsätta .... De finns de som behöver mig!
Dagarna, timmarna och minuterna går "upp & ner", skratt som plötsligt byts ut till gråt. Jag har trott i omgångar att det inte fanns flera tårar, så bara kommer de igen ?
Mascara har jag slutat med ... ingen idé!
Känslorna är blandade beroende på vem jag pratar med, vad som händer och hur mycket jag har att göra. Mitt minne försvinner av och till och ibland känner jag knappt igen mig själv då jag plötsligt inte tycker ens att min "filefax" e viktig att kolla i (från att vilja ha total koll på typ allt!!)
- Vad är det värsta som kan hända och hur viktigt är det egentligen ???
Vår påsk var allt ifrån "en vanlig påsk" även om det var rätt viktigt att göra några roliga saker med barnen eftersom det var ju ändå deras påsklov.. Det fick bli lekland en dag, vattenland en dag och lek med kompisar de sällan träffar. Mycket krattning och även en femkamp med äggpickning och frågesport... Påskkärringar, påsk-kort (vad skriver man på dom? Glad påsk??)
En välbehövd stund i stugan uppe i "norrland" blev det.. Härligt att ha familj, vänner nära även om jag knappt vågat mig ut på några offentliga mataffärer ...... Har till och med blivit lite smått folk-skygg, konstigt, jag, folkskygg???
Att utan någon som helst förvarning mista sin syster (som jag tog för givet) och som skulle finnas här med "oss" åtminstone 30 år till bara "var borta" på någon vecka... Inte ens sjuk !? Tre barn och inte ens "så gammal", är det rätt ?
Svar: NEJ!!
Jag är ändå rätt säker att jag en vacker dag kommer få träffa henne igen, för vad är det annars för mening med livet om vi bara "försvinner" och sen aldrig får "vara med" mera ... ???
Idag var vi på GrönaLunds premiär ( i 8 timmar!!!) - härligt väder och glada barn! Barnen åkte massa och hade en toppen dag! vi med, lite mycket folk för "min smak bara"....
Barnen vill att jag tar min gröna jacka så att de lätt kan se var jag är ....
Tack för idag, för livet och för att du vill följa mig ........
KRaaaaaam Kin
Mamma berättade om din syster, jag beklagar verkligen er sorg, din och hela din famils! Har tänkt mycket på dig och dina föräldrar.
SvaraRaderaDet är bra orättvist ibland men någonstans finns orken och lusten att gå vidare även om det kommer att vara jobbigt och ta tid.
Kram från Pirjo
Livet går på nåt konstigt sätt vidare... men som mina svärföräldrar sa när de begravde sin son "livet är inte rättvist!" och så är det ju... Ändå måste vi leva vidare både för dem som inte finns längre och för dem som behöver oss.
SvaraRadera